Varje resa börjar med ett första steg.
Det är en pinsamt uttjatad fras och inte så fantasifyllt att börja det första inlägget med i den här kanalen. Men så fick det bli, det här är en resa som börjar idag, söndagen 17 januari 2015.
Om jag åtminstone skrivit att varje berättelse börjar med en första tangenttryckning eller nåt sånt hade det i alla fall varit mer sant, för den här resan är mer på det planet. Min skrivklåda och en klapp på axeln, tack Anders, har gjort mig tvungen att vidga vyerna lite grann. Ut i det okända så det här är några rader för att sortera några vilsna tankar och själv senare kunna titta tillbaka på hur jag tänkte när jag tog upp den här tråden. Att skriva mer fritt ur hjärtat. Sanna historier, påhittade historier, lite längre historier. Stjäla en idé nånstans och göra en egen vidareutveckling.
Att skriva är helt klart ett intresse sen allra första skolåren, ett intresse som jag aldrig utvecklat, det har bara legat i träda men kom i dagen i den här bloggerivågen. Men det är en sak att skriva korta blogginlägg, och en helt annan sak att skriva en historia som kräver en helt annan struktur, ska jag behöva gå på kurs?
Det förstår jag förstås att man behöver sätta scenen, presentera personerna, föra handlingen framåt, dramatisera och knyta ihop berättelsen på ett trovärdigt sätt. Det är helt otroligt hur författare kan skriva böcker på hundratals sidor utan att tappa bort sig i detaljer och hålla ordning på fakta i rätt tidsföljd och sånt. Och vilken grundforskning och faktainsamling dom måste göra. Nej, det är absolut inte aktuellt för mig. Sån begåvning har jag inte och inte tillnärmelsevis rätt drivkraft. Inte ens en novell på 20 sidor är tänkbar. Små korta karameller på 2-3 sidor är maxgränsen. Tills vidare får dom heta Widmeller men jag ska hitta ett bättre namn.
Som tvilling och dessutom snart 72 år hoppar tankarna hej vilt uppe i hjärnkontoret. Stökigt på skrivbordet och stökigt i hjärnan och inte blev det bättre nu när jag ger mig iväg på nästa resa!
